ADIOS MOTHERFUCKER
REPORTAGE, juli 27, 2009, Claes Kanold
För betydligt längre sedan än jag vill att det ska vara jobbade jag som reseledare i Grekland och Israel. En bra skola för livet. Man lärde sig mycket. Vissa kunskaper sitter fortfarande i. En av de mest onödiga är: att dricka Adios Motherfucker. Det var kollegerna i Athen som införde detta spektakel. De brukade hänga i knävecken i barerna i Glifada, då ett häftigt nöjesdistrikt i utkanterna av den grekiska huvudstaden. En kväll satt faktiskt Greta Garbo vid ett bord i närheten och fick beskåda ritualen. Som lyder som följer: man beställer in tequila och kalhua i separata shotglas. Storleken beroende på vilket humör man råkar vara på. Helst bör man var några stycken tillsammans. (En av mina småbröder körde en soloraid för många år sedan på en bar i Auckland, Nya Zeeland, det slutade med att han fick en smäll av en bargranne som trodde att han förolämpat bartendern på stället!!). Nåväl, med shotglasen framställda på bardisken lyfter man upp tequilaglaset, skriker ADIOS och sveper innehållet, sedan vrålar man så högt man kan MOTHERFUCKER och drar i sig kalhuan. Tjoho. Den tar, det vill jag lova. Det är alltid lika roligt, jag försöker dra historien från Glifada för bartendrarna runt om i världen där jag beställt den. De flesta tycker att det är kul. Min brors bartender i Auckland tyckte också att det var kul och blev alldeles förskräckt när han insåg hur bargrannen missuppfattat brorsan. Igår blev det en ADIOS MOTHERFUCKER på Loft. För tredje gången någonsin. På Pepes Bodega har det blivit fler under årens lopp. Alltid i gott sällskap. Alltid med förödande konsekvenser dagen efter. Prova gärna själva, men skyll inte på mig om ni får ont i skallen.
MADONNA I BÅSTAD
REPORTAGE, juli 22, 2009, Claes Kanold
Det kom ett spännande telefonsamtal till Pepes Bodega inför avslutningshelgen på Tennisveckan. Samtalet ledde till vilda spekulationer om vem som var på ingång. Ett hett tips var att det skulle kunna vara Madonna. Uppgifterna gällde en dam från New York, strax över 50 år gammal. “Som vi inte skulle ångra ifall vi släppte in”. Madonna är ju kompis med Johan Renck och Jonas Åkerlund, som bägge håller till på Bjärehalvön sommarvis. Men hon dök inte upp. I varje fall inte i hamnen. Fast hon befinner sig i Europa. Så hon var kanske nära. Nu är inte längre David Beckham ensam om att inte har kommit hit.
D VA D D
REPORTAGE, juli 20, 2009, Claes Kanold
Sådärja, nu har man genomnjutit två tennisveckor i rad. Visst har det varit najs. Ingen hysteri utan helt och hållet läget under kontroll. Inga skandalrubriker. Inga riktiga superstars i vimlet. Men attans trevligt rakt igenom. Sedvanligt söndagscresendo igår på Loft. Galet är bara förnamnet. För min egen del inleddes kvällen med lyxig försittning med lite skumpadojs och tilltugg hos kökschefen. Sedan en sköööön middag på Hjorten tillsammans med alla dom som har haft hand öm ét. Och idag är det måndag. Det finns ingenting så avslaget som Båstad dagen efter Swedish Open. Alla ser ut som en kasse skridskor och varenda serve hamnar långt uppe på läktaren. Inte så konstigt när de flesta jag möter har jobbat ungefär 15 timmar per dygn i snitt de senaste två veckorna. Då får man vara trött. Dock bara en dag. Rent matematisk har vi ju endast kommit lite drygt halvvägs in i sommaren. Så nu lägger vi in överväxeln och kör vidare. Tjillevippen.
EN PROMENAD MED KONTRASTER
REPORTAGE, juli 18, 2009, Claes Kanold
Igårkväll vid halvtiosnåret tog jag en stilla vandring utefter strandpromenaden. Gick förbi Hamnkrogen där det var smetat på den läckra uteserveringen (och inne också men det såg jag inte). En bit längre bort mot hamnen, nere bland stenarna vid vattnet, ägnade sig ett par gäng flytvästutrustade krabater åt fokuserat krabbfiskande i godan ro. Ytterligare några meter närmare infernot runt Pepes Bodega glänste de danska och svenska gästlustyachterna ikapp med den nedgående kvällssolen. Största båten är dansk och 72 fot lång, drygt 21 meter lyx. Strax runt hörnet vid borden hos Isas lilla fiskebodservering satt panterntanterna och -farbröderna och betraktade spektaklet med en god bit knäckemacksströmming på tallriken. Sands Bakficka var abonnerad för ett företag som hade skaldjursmiddag, utanför Pepes Bodega var det redan lika trångt som i Sälen första söndagen i mars och vid Loftentrén stod vimmelreportarna uppraddade för att notera och fotografera vilka som gled in på Den Officiella Tennisfesten. Och utanför Sand kunde jag konstatera att det nog skulle bli en livad kväll, där med. Just another day in paradise.